30 juni 2009
30 juni, 2008. I dag är det exakt ett år sedan vi upptäckte att våra interrailbiljetter var borta. Var gång vår resa kommit på tal skämtar vi friskt om att vi hittat dem, vi skyller på varann och tar det ganska lättsamt. Jag hoppas att ni fortfarande gör det – nu när jag faktiskt hittat dem på riktigt.
29 juni 2009
Börjar han få slut på idéer, Guy Ritchie? RocknRolla är precis som alla hans andra filmer. Någon behöver pengar, lånar dem av en suspekt lånehaj, blir av med dem och gör sedan allt för att få tillbaka dem.
Det blir lite trist i längden. Även om filmen är relativt underhållande så känns det som att vi sett det här för många gånger. Ämnet är mättat. Kom på nåt nytt eller lägg av.
Men självklart ska han ha beröm för de underbara dialogerna i filmen. Man kan inte annat än att tvinga isär de svårflirtade smilbanden jämt och ständigt när de med sin grova, brittiska brytnig svär och ber varandra snällt och vänligt att dra åt helvete.
Vi får se ifall Ricthie kan överraska till nästa film. Men jag skulle inte låna pengar för att satsa på det.
Mitt betyg: 5/10
28 juni 2009
Att Leonardo DiCaprio var 19 år när filmen What’s Eating Gilbert Grape spelades in är ju helt ofattbart. Den mannen har ett par hemliga trix för att inte åldras.
Men å andra sidan kan jag känna att han måste varit äldre än han såg ut. Han spelar Arnie, som är en förståndshandikappad liten pojk som inte förväntades överleva sin ettårsdag. På ett helt otroligt sätt gör han det också. Och Johnny Depp. Vilket radarpar de var.
En svenskregisserad film, Hallström i sitt esse. Filmen känns ändå väldigt enkel och gör inga onödiga felsteg. Dialogerna är härliga och stämningen i filmen är helt fantastisk rakt igenom. Man kan inte undgå att bli berörd av Gilberts (Depp) kärlek till Arnie och jag rycks omedvetet med.
Skönt att ha avverkat en klassiker som länge legat och skräpat. Nu när jag väl gjort det ställer jag mig frågan varför jag inte sett den tidigare.
Har du?
Mitt betyg: 8/10
27 juni 2009
Megan Fox. Transformers: Revenge of the Fallen.
Jag är så otroligt nära att ge den här filmet ett fetstilt betyg. Men den är tyvärr inte helt perfekt, precis som fröken Fox. Men jävlar vad vacker den människan är. Det gick ett sus genom biopubliken när hon gjorde sitt första framträdande i filmen, åmandes på en motorcykel, nergrisad med smörjolja och silfver.
Det är ju löjligt. Mmm…
Men filmen var ju också bra! Årets hittills bästa rulle, utan tvekan. Jag blir så barnsligt förtjust i robotarna och alla explosioner – och fightingscenerna! Jag regresserar till den lille pojk jag en gång var och fullkomligt förälskar mig i allt. I 150 minuter blir jag alldeles trollbunden av Megan Fox, Bumblebee och Michael Bay. Helt otroligt.
Jag kan dock inte publicera detta inlägg utan att klaga lite också. Och en av de uppenbara sakerna att klaga på tycker jag är de kvinnliga robotarna – som givetvis är färgade rosa och lila. De är små späda motorcyklar och har mesigaste rösten. Givetvis dör de som flugor också. Går det inte att göra en kvinnlig robot som är lika häftig som Optimus Prime? Gillar inte vi grabbar det? De hade ju kunnat göra lyktor som bröst? Bara en tanke.
Tungt alltså. Jag vet inte var jag står längre. What Would Bruce Do? Jag är rädd att jag måste byta ut förstaplatsen, kompis… Megan är lite hetare än dig. Men hon har ju dina tummar!
Mitt betyg: 9/10
23 juni 2009
Det är sällan en film om ingenting kan vara så rolig. Fear and Loathing in Las Vegas handlar ju egentligen om ingenting. Eller?
Man vet inte ifall allt som händer bara är en sjuk tripp, eller en knarkad dröm. Det blandas friskt. Syra, heroin, uppers, downers. Man vet inte vad som är ut eller in längre. Den här filmen är helt urflippad. Men det är väl så det är – att knaaka.
Hela filmen känns som en lång tripp, där allt som utspelar sig egentligen bara händer i fantasin. Noja, skratt och spyor.
Svår film, men sevärd. Åtminstone en gång.
Mitt betyg: 8/10
22 juni 2009
Det är sällan jag får skriva om en svensk film. Den här gången kan jag dessutom stolt stå på mig och säga att jag såg en bra svensk film. Låt Den Rätte Komma In visar för en gångs skull att vi svenskar kan göra film!
Filmen är helt magiskt filmad. Ljuset och musiken är världsklass och man kan inte låta bli att bli medryckt. Som vanligt i svenska filmer så tycker jag dialogerna suger ganska hårt. Men det är väl så det ska vara helt enkelt.
Filmen är oväntad, estetiskt tilltalande och vacker. Det är en fin story bakom som lyfter filmen. Filmen känns proffsig helt enkelt. Något som man inte förväntar sig av en svensk produktion.
Nu dröjer det väl inte länge innan Hollywood gör sin version av den här filmen. Men jag kan inte sluta tänka på den sköna stämningen i den här filmen. Det blå filtret som ligger över bilden och de osvenska scenerna som utspelas.
Äntligen! Som Gert skulle sagt.
Mitt betyg: 8/10
21 juni 2009
En kultklassiker från 90-talet: Se7en. Se7en startade en ny tränd och satte ribban högt direkt med sin nervpillande thrillerkänsla.
Med vulgära nakenscener och kluriga dialoger så kan man inte annat än att älska den här filmen.
En ung Brad Pitt, tillsammans med en alltid lika gammal Morgan Freeman är en härligt mixad kombination. Där Pitt är den kaxige rookien och Freeman den tillbakalutade, rationella veteranen.
De flesta vet väl vad filmen handlar om redan. Ni som inte gör det får se den! För här spoilas ingenting i onödan. Se7en är en film som alla borde ha sett (jag såg den för längesen så klart).
Vad är det då som saknas? Varför får den inte toppbetyg? Jag känner mig helt enkelt lite korrupt.
Mitt betyg: 9/10
18 juni 2009
Fan vad bittert. Ni vet, ibland så tar det jättelång tid innan man bestämmer vilken film man vill se. I går velade jag jättelänge men bestämde mig till slut för att se filmen What Just Happened. Det skulle jag inte gjort.
Bruce Willis i en av rollerna lockade mig. Men han var knappt med någonting alls. Filmen handlade om hans skägg. Robert De Niro spelar filmproducent som drar i snörena för ett antal filmproduktioner. En av dem där Bruce är stjärnan. Men skägg ingår inte i manus. Men har man sparat skägg i sex månader, ja då fan rakar man inte bort det i första taget.
Vad säger man. Jag lackade ur. För första gången på över ett år spolar jag mig igenom en film. Jag vet att jag inte borde gjort det, men jag blev arg. Dessutom var jag riktigt trött. Bottenbetyg var inte i går.
En tung besvikelse. Och ett väldigt stort NEJ till den här filmen. Se den inte. Inte ens för allt smör i Småland.
Mitt betyg: 1/10
17 juni 2009
Jag såg ytterligare en krigsfilm. Den här gången om rebelliska judar som flyr Hitlers SS-armé. I Defiance får vi följa deras kamp i de djupaste skogarna i Vitryssland.
Det enda jag egentligen vill klanka ner på i den här filmen är rösterna, eller språken snarare. De växlar språk mellan ryska och engelska med rysk brytning. Jättelöjligt. Dessutom så hör man ibland, eller ganska ofta, Daniel Craigs brittiska slå igenom när han pratar. Även på alla andra slår deras egna dialekt igenom. Jag förstår att de kanske behöver en erfaren skådis, eller ett tungt namn för att sälja filmen. Men fan, seriöst, välj ett språk. Och bryt inte! Eller låt helt enkelt personer med ryska som modersmål spela karaktärerna i filmen.
Suck. Britter som snackar engelska med rysk brytning…
Men i övrigt en väldigt gripande rulle som jag tyckte mycket om. I går fick jag lust att bara göra mig av med allt jag äger och ge mig ut i världen och hjälpa folk. Men fan, man är ju inte mer människa att man inte gör någonting åt det… En annan gång kanske. Eller i nästa liv?
Filmer från andra världskriget får mig också att verkligen ogilla tyskar. Judarna måste känna ett sånt sjukt hat gentemot Tyskland. Jag kan inte klandra dem…
Sevärd film!
Mitt betyg: 7/10
15 juni 2009
Det är sällan jag ser på filmer regisserade av kvinnor. Inte av den anledningen att jag undviker dem, utan att de helt enkelt inte är lika vanligt. Men i dag såg jag filmen The Hurt Locker regisserad av Kathryn Bigelow. Och den var väldigt bra.
Jag är aningen svag för krigsfilmer. Men de blir ju lätt lite tjatiga eftersom alla ofta är väldigt lika varann. The Hurt Locker kändes originell på något sätt, när man fick följa med en grupp bombspecialister som åkte runt i Irak och desarmerade bomber och problem som de stötte på.
En väldigt spännande rulle som var genomgående var bra. Jag satt på spänn hela tiden när de låg bland bomber och letade efter tändhattar och scoopade snipers på taken.
De måste ha nerver av stål för att gå fram till en bomb utan att veta när den ska smälla.
Mitt betyg: 6/10